Igår var en såndär dag som kändes mycket. Under dagen gick det från det ena till det andra, lite om vart annat. Och nej, ingen hormonell obalans eller så, bara utomstående faktorer.
Direkt från morgonen togs jag ner av lite dåliga nyheter, något jag hade tagit lite för givet gick liksom upp i rök. Talar nu helt jobbrelaterat, så inget att för den delen oroa sig för. Den som är djupt rotad i sitt arbete känner nog igen dendär känslan, även om det i slutändan kanske inte är hela världen så känns det ändå. Piss. Efter lite samtal med farbrodern vid skrivbordet bredvid kändes det ändå bättre, och ganska snabbt sköt jag de neggiga tankarna åt sida och gav väg för ny motivation.
Lite senare under förmiddagen är jag ute på montering, på egen hand. Får en av dedär kommentarerna jag aldrig vet hur jag ska svara på och som retar mig såå hårt.
-"Men vad Duktig du e!"
Kommer aldrig på annat än att le brett, sådär som då man var barn. För faktum är, att detta är något man säger åt barn. Så varför får jag den kommentaren när jag gör mitt jobb, något jag gör dag ut och dag in? Skulle jag "inte vara så riktigt duktig" så skulle jag väl göra något annat?! Vad jag väldigt gärna skulle vilja veta, är om de som droppar dessa kommentarer säger det samma åt en elmontör eller byggarbetare i min ålder. Män, givetvis. Hoppas för allt i världen att dessa också får höra hur duktiga dom är, för då är allt bra. Saken är den att jag är rätt övertygad om att det inte riktigt är så. Att det är kvinnor med "kara-arbeten" som behöver påminnas att de är duktiga. Tack och bock. Men mitt leende och tack skulle vara ärligt, om jag istället får höra att det jag har gjort ser bra ut.
Men efter denna småtrista förmiddag följde en helmassa sol. Bokstavligen. Men också känslomässigt. Testade mina gränser och vann självförtroende, fick ett konkret bevis på riktigt gott arbete (detta kan jag nog skriva ut: vi toppade säljslistan i landet på solskydd utomhus, en tävling från vår leverantörs sida som pågått sedan i våras), allmänt riktigt shysst fiilis bland medarbetarna och god mat. Större och mindre saker, men ibland behövs det inte så mycket!
Visst ja, glömde ju nämna det roligaste. Jag tror att vi hittat Vårt Hus. :)
tisdag 5 september 2017
måndag 28 augusti 2017
Nyckeln till lycka
Ett ständigt återkommande statement som slängs fram både här och var är älska dig själv. Fixar man det blir det jättebra. Ska erkänna att jag alltid blir lite olustig varje gång jag ser bilder, artiklar, memes som tangerar själv-älskande. Mest för att jag har svårt att greppa det, och aldrig har känt nån riktig dunderkärlek till mig själv. Inte att jag känt det motsatta heller, mest bara... mja. Som dendär sången man sjöng i söndagsskolan: "Du är du och du duger". Det tycker jag duger, tycker inte att jag är mindre lycklig för det.
Frågar man mig är det två saker som fångar upp mer känsla av lycka än några "du är vacker" stickers på badrumsspegeln.
Det Lilla
Insikten om det vackra i allt litet och självklart. Förmågan att uppskatta allt runtomkring en. Fågelkvitter. Söta hundar på en söndagspromenad. Den underbara doften efter regn, eller nysågat trä, nyklippt gräsmatta. Fina vyer. Plocka bär i skogen.
Då jag är i det stället, att jag helt och fullt kan insupa allt, och alltsammans får mig att le som ett fån. Ett ärligt leende ändå från tårna. Då känner jag mig riktigt lycklig.
Svalkar vinden, värmer solen, ser du något bakom molnen
Förmågan att se bakom mörka moln. Det är inte alltid så enkelt att inte gå ner sig, men när du väl kommer på dig själv att skaka av dig orosmoln känns det väldigt skönt. När det är något som tynger mig sätter jag alltid det i perspektiv, "tänk på fattiga barnen i Afrika"-typ. Många tycker att "jamen nu är det inte så enkelt". Är det inte, verkligen? Men tänk på det två gånger, tänk om det vore så enkelt ändå? Det är inte fel om man inte får det att gå ihop, för så har vi inte alla blivit lärda. Det är frustrerande när vindrutan på bilen spricker och måste bytas. En träningsnarkoman är nära att lipa när en skada hindrar en från att träna på några veckor (har varit där, och jag stortjöt). För en annan känns det som världen faller samman när maten bränns inför en middagsbjudning, favorittoppen blir missfärgad i tvätten eller när laptopen pajar. Men, vågar man undra.
Är det nu så farligt sist och slutligen..?
Solstrålarna
Kort och gott, människor som inspirerar en allt till benmärgen. Jag har två starka, genomsnälla, genuina, tvättäkta solstrålar i mitt liv. Båda kvinnor. En semi-nära vän i min ålder och en bekant i 50-års åldern. Solstrålar är dom riktiga inspiratörerna, och man vet genast när man har dem omkring sig. Såna personer är helt sig själva, och deras utstrålning uppmuntrar en till just det samma. Solstrålar ger en energi med sin närvaro. Hemligheten till deras karisma är inte helt oväntat, det är folk som i grund och botten är lyckliga. Utav en orsak eller annan.
Om du har en eller flera såna personer i din närhet, umgås med dem. Är ni inte så nära vänner, ta vara på de stunder när ni väl träffas, samtalar, kanske bara hälsar åt varann? Spegla deras utstrålning, och låt dig inspireras.
Frågar man mig är det två saker som fångar upp mer känsla av lycka än några "du är vacker" stickers på badrumsspegeln.
Det Lilla
Insikten om det vackra i allt litet och självklart. Förmågan att uppskatta allt runtomkring en. Fågelkvitter. Söta hundar på en söndagspromenad. Den underbara doften efter regn, eller nysågat trä, nyklippt gräsmatta. Fina vyer. Plocka bär i skogen.
Då jag är i det stället, att jag helt och fullt kan insupa allt, och alltsammans får mig att le som ett fån. Ett ärligt leende ändå från tårna. Då känner jag mig riktigt lycklig.
Svalkar vinden, värmer solen, ser du något bakom molnen
Förmågan att se bakom mörka moln. Det är inte alltid så enkelt att inte gå ner sig, men när du väl kommer på dig själv att skaka av dig orosmoln känns det väldigt skönt. När det är något som tynger mig sätter jag alltid det i perspektiv, "tänk på fattiga barnen i Afrika"-typ. Många tycker att "jamen nu är det inte så enkelt". Är det inte, verkligen? Men tänk på det två gånger, tänk om det vore så enkelt ändå? Det är inte fel om man inte får det att gå ihop, för så har vi inte alla blivit lärda. Det är frustrerande när vindrutan på bilen spricker och måste bytas. En träningsnarkoman är nära att lipa när en skada hindrar en från att träna på några veckor (har varit där, och jag stortjöt). För en annan känns det som världen faller samman när maten bränns inför en middagsbjudning, favorittoppen blir missfärgad i tvätten eller när laptopen pajar. Men, vågar man undra.
Är det nu så farligt sist och slutligen..?
Solstrålarna
Kort och gott, människor som inspirerar en allt till benmärgen. Jag har två starka, genomsnälla, genuina, tvättäkta solstrålar i mitt liv. Båda kvinnor. En semi-nära vän i min ålder och en bekant i 50-års åldern. Solstrålar är dom riktiga inspiratörerna, och man vet genast när man har dem omkring sig. Såna personer är helt sig själva, och deras utstrålning uppmuntrar en till just det samma. Solstrålar ger en energi med sin närvaro. Hemligheten till deras karisma är inte helt oväntat, det är folk som i grund och botten är lyckliga. Utav en orsak eller annan.
Om du har en eller flera såna personer i din närhet, umgås med dem. Är ni inte så nära vänner, ta vara på de stunder när ni väl träffas, samtalar, kanske bara hälsar åt varann? Spegla deras utstrålning, och låt dig inspireras.
Mys med katt. Mycket lycka.
"I'm on the pursuit of Happiness
And I know
Everything that shines
Ain't always gonna be gold"
fredag 25 augusti 2017
Målsättningar
Idag har jag funderat lite över målsättningar. I livet, i jobbet, i relationer, och målsättningar som fokuserar på bara mig. Vet ni, att i något skede kan det komma att bli lite stressigt med allt? Hur ska man då prioritera? Kan man ha höga målsättningar i alla kategorier samtidigt, utan att något tar skada?
Jag har väldigt svårt att tro att man kan 'get it all'. Och är rätt skeptisk när det kommer till personer som verkar att ha allt, man som kvinna. Skulle jag få se en kvinna i ögonen som jonglerar högt skjutande karriär, en trimmat kropp och friskt psyke, har tid för sina barn, ett kärleksfyllt förhållande till sin livspartner och tar tid att träffa sin väninnor föera gånger i veckan, då skulle jag säga samma sak som en rekkakuski sade åt mig igår: -"Ookko nää joku teräsnainen vai?" Stående ovationer för de som fixar allt detta, för detta är en kalkyl som jag inte ännu fått att gå ihop. :) Och då curlar vi bara en katt hemma hos ännu i detta skede...
Men om man inte får det att gå ihop trots hård vilja och mycket jobb, vad om man inser att det hela kraklerar? Om man sakta inser att man kanske inte kan få trots allt, även om uppenbarligen andra kan. Hur jobbar man sig ur en sådan sits? Och kan pressen över att uppnå sina mål ta ner en till dess att man går ner sig?
Kanske ni sett den korta videon på filosofieläraren som kör en snabb-lektion i livets prioriteringar, för ett lyckligt liv. Du kan fylla ditt glas med golfbollar, småsten och sand. Vilket börjar du med? Golfbollarna, familjen, vännerna, du och det du är passionerad över, borde vara det viktigaste. Börjar du med annat kanske inte alla golfbollar ryms med i glaset. Småsten representerar sådant som gör dig lycklig, sand är "allt annat smått". Hursomhelst, vill komma till att basen borde ligga i min familj och mina närmaste. Alltså borde detta vara min högsta prioritering och där jag borde sätta mina mål.
Varför är det sällan så då?
Varför är det vanligare att målsättningen lyder att träna fyra timmar mer i veckan framom att spendera fyra timmar mer med min familj i veckan..?
Nej, man är inte egoistisk för att man riktar sina målsättningar på hälsa, jobb eller något helt annat. Men kanske, bara kanske, vore det en idé att gå tillbaka till grunden den dagen när allt brakar samman. Backa lite. Gör rum för golfbollarna i glaset.
Det senaste halvåret har jag velat fokusera mera på min hälsa, gå ner i vikt och må bättre. Har lyckats delvist, nere på -10,5kg, är fysiskt i bättre skick, men känner mig ändå besviken. För jag är inte där jag hade föreställt mig att jag skulle vara. Jag borde ha gått ner närmare -20kg vid dethär laget, för det lyckades jag med för fyra år sedan. Oj då ni skulle veta hur mycket jsg ser tillbaka på bilder från 2013, hur jag saknar den figur jag hade då.
Men det är också det enda jag saknar från fyra år tillbaka. Jag var nyligen singel, jag var lite vilsen och mådde nog inte så bra. Var ensam i en helt ny stad, långt hemifrån. Jag var fattig studerande och osäker vart jag var påväg och vad jag ville med mitt liv.
Fyra år senare, är jag i ett underbart förhållande och planerar bröllop på min fritid. Vi bor i en lägenhet jag äger, är totalt självförsörjande tack vare ett jobb jag älskar, i ett företag jag har lyckan att vara delaktig i och får umgås med härliga kollegor om dagarna. Jag är samma person, men ändå någon helt annan. Mina proriteringar är som natt och dag.
Så tills dess att jag utvecklas till dendär stålkvinnan tänker jag försöka hålla mina målsättningar i relation till den jag är, vad jag är kapabel till. Idag, inte för fyra år sedan. Kompromissa med mig själv. En målsättning, låt oss kalla det avsikt, är att jobba på att kombinera umgänge med motion till exempel (promenadklubb, anyone?).
Kommer att ge hundra procent i mitt arbete, även om jag nu som då får höra att jag kunde lätta lite på gasen (senast idag). Men jag älskar min yrkesroll! Det jag gör, tempot, det jag åstadkommit och det som komma skall. Den dagen jobb tar bort utrymme för golfbollarna hoppas jag att jag kan prioritera om igen, men nu har jag hittat balans. En rad jobbrelaterade målsättningar filar jag ändå på, som får verkställas under hösten.
All lycka till dig som sätter ribban högt.
All lycka till dig som har dina prioriteringar rätt för just dig.
All lycka till dig som jobbar och filar på det.
All lycka till dig som är på väg.
Jag har väldigt svårt att tro att man kan 'get it all'. Och är rätt skeptisk när det kommer till personer som verkar att ha allt, man som kvinna. Skulle jag få se en kvinna i ögonen som jonglerar högt skjutande karriär, en trimmat kropp och friskt psyke, har tid för sina barn, ett kärleksfyllt förhållande till sin livspartner och tar tid att träffa sin väninnor föera gånger i veckan, då skulle jag säga samma sak som en rekkakuski sade åt mig igår: -"Ookko nää joku teräsnainen vai?" Stående ovationer för de som fixar allt detta, för detta är en kalkyl som jag inte ännu fått att gå ihop. :) Och då curlar vi bara en katt hemma hos ännu i detta skede...
Men om man inte får det att gå ihop trots hård vilja och mycket jobb, vad om man inser att det hela kraklerar? Om man sakta inser att man kanske inte kan få trots allt, även om uppenbarligen andra kan. Hur jobbar man sig ur en sådan sits? Och kan pressen över att uppnå sina mål ta ner en till dess att man går ner sig?
Kanske ni sett den korta videon på filosofieläraren som kör en snabb-lektion i livets prioriteringar, för ett lyckligt liv. Du kan fylla ditt glas med golfbollar, småsten och sand. Vilket börjar du med? Golfbollarna, familjen, vännerna, du och det du är passionerad över, borde vara det viktigaste. Börjar du med annat kanske inte alla golfbollar ryms med i glaset. Småsten representerar sådant som gör dig lycklig, sand är "allt annat smått". Hursomhelst, vill komma till att basen borde ligga i min familj och mina närmaste. Alltså borde detta vara min högsta prioritering och där jag borde sätta mina mål.
Varför är det sällan så då?
Varför är det vanligare att målsättningen lyder att träna fyra timmar mer i veckan framom att spendera fyra timmar mer med min familj i veckan..?
Nej, man är inte egoistisk för att man riktar sina målsättningar på hälsa, jobb eller något helt annat. Men kanske, bara kanske, vore det en idé att gå tillbaka till grunden den dagen när allt brakar samman. Backa lite. Gör rum för golfbollarna i glaset.
Det senaste halvåret har jag velat fokusera mera på min hälsa, gå ner i vikt och må bättre. Har lyckats delvist, nere på -10,5kg, är fysiskt i bättre skick, men känner mig ändå besviken. För jag är inte där jag hade föreställt mig att jag skulle vara. Jag borde ha gått ner närmare -20kg vid dethär laget, för det lyckades jag med för fyra år sedan. Oj då ni skulle veta hur mycket jsg ser tillbaka på bilder från 2013, hur jag saknar den figur jag hade då.
Men det är också det enda jag saknar från fyra år tillbaka. Jag var nyligen singel, jag var lite vilsen och mådde nog inte så bra. Var ensam i en helt ny stad, långt hemifrån. Jag var fattig studerande och osäker vart jag var påväg och vad jag ville med mitt liv.
Fyra år senare, är jag i ett underbart förhållande och planerar bröllop på min fritid. Vi bor i en lägenhet jag äger, är totalt självförsörjande tack vare ett jobb jag älskar, i ett företag jag har lyckan att vara delaktig i och får umgås med härliga kollegor om dagarna. Jag är samma person, men ändå någon helt annan. Mina proriteringar är som natt och dag.
Så tills dess att jag utvecklas till dendär stålkvinnan tänker jag försöka hålla mina målsättningar i relation till den jag är, vad jag är kapabel till. Idag, inte för fyra år sedan. Kompromissa med mig själv. En målsättning, låt oss kalla det avsikt, är att jobba på att kombinera umgänge med motion till exempel (promenadklubb, anyone?).
Kommer att ge hundra procent i mitt arbete, även om jag nu som då får höra att jag kunde lätta lite på gasen (senast idag). Men jag älskar min yrkesroll! Det jag gör, tempot, det jag åstadkommit och det som komma skall. Den dagen jobb tar bort utrymme för golfbollarna hoppas jag att jag kan prioritera om igen, men nu har jag hittat balans. En rad jobbrelaterade målsättningar filar jag ändå på, som får verkställas under hösten.
All lycka till dig som sätter ribban högt.
All lycka till dig som har dina prioriteringar rätt för just dig.
All lycka till dig som jobbar och filar på det.
All lycka till dig som är på väg.
onsdag 23 augusti 2017
Återvända
Hej Vardag! Nu har jag färdigt semestrat för denna sommar! Och det känns helt okej att återvända till jobbet, i ärlighetens namn släppte jag aldrig jobbet sådär till 100% under gågna 3,5 vecka. Det har dock tidigare konstaterats att är nästintill omöjligt. Kortade även av semestern med några dagar, mest för att jobb har hopats och kände att det inte kunde vänta längre. Med lite eftertanke är det helt ok med några semesterdagar till spars, då det så småningom drar ihop sig för mitt och Heidis traditionsenliga besök på Bak- och Chokladmässan! ^^
Har hunnit med en hel del under ledigheten. Inledningsvis blev det Qstock festival och en vecka i Äänekoski med sambon.
Har hunnit med en hel del under ledigheten. Inledningsvis blev det Qstock festival och en vecka i Äänekoski med sambon.
Om än en kort semester på tumis så var det guldvärt, och så "oss" som det någonsin kunde bli. På festivalen fick vi båda för första gången ta del av Amaranthe live, blev helt tagen! I Äänekoski blev det mestadels fiske och riktigt riktigt händelselösa dagar när det spöregnade. Testade visserligen meta i regnet, men utan lycka. Sista dagen hann jag också testa en lite annan typ av kajak än vad jag är van vid, stormgillade fiskekajaken! Skulle jag nån dag komma mig för att skaffa en egen kajak vore det absolut en sådan.
Efter vår vecka ute på tur var min främsta prioritering att träffa vänner. När veckor fyllda med jobb kommer och går, och man plötsligt inser att man inte sett sina närmaste vänner på ett par månader. Då skär det i hjärta och samvete. För det är ju så himla kul att träffas! VARFÖR finner jag inte mer tid för detta?? Under ledigheten hade jag den tiden, och den känslan var riktigt skön. Att spontant kunna åka och fika med en utav flera mammalediga vänner, sitta och prata strunt i timmar och inte ha bråttomt någonstans. En orsak till att jag ännu mer längtar tills vi får flytta tillbaka till lilla Jeppis, då blir såna spontanbesök igen lättare att greppa tag om.
Har hunnit ränna runt i skogen en hel del också. Ibland ensam, ibland med sällskap. Ibland i jakt på hjortron eller blåbär, andra gånger bara 'ute på tur'.
Där i början av augusti introducerade pappa mig till sitt 'hemliga hjortronställe', som minsann levererade! Senare har det blivit flera turer ut till Harrbåda skogar för å hämta hem blåbär, frysen är nu fem-före fylld.
Det sista äventyret jag kom mig för att göra innan semestern var över var en liten vandringsutflykt. Inspirerad utav ett nytt friluftsprogram på tv, var finska kändisar vistas tre dagar i skogen, bestämde även jag mig för att bege mig ut. Så en lördagsförmiddag tog jag bussen till Perho och Peuran polku. Första dagen blev saldot 20km, mycket tyngre än jag tänkt mig med rinkan på ryggen! Men benen bar fram hela vägen till ödestugan där jag skulle övernatta. Benen hade kunnat fortsätta, men efter tre timmar i spöregn och därmed drypande blöt från topp till tå så ville skallen annat. Bra så. Fick senare sällskap i stugan utav två trevliga tjejer från Tammerfors. Följande dag fortsatte jag framåt, hade inte riktigt klart för mig hur långt jag skulle orka, men räknade med att gå ungefär lika långt som första dagen. Visste att kroppen skulle kunna vara seg att få igång, men hade inte räknat med full fräs på migränfronten. Tog verkligen ner humöret, men kom mig ändå till den punkt jag angett åt sambon som skulle plocka upp mig med bil, 17,5km från ödestugan. Min ursprungliga ide hade varit att gå hela leden på 77km på tre dagar, senare ändrade jag planerna till 50km på två dagar. Skrattade åt mina storsinta planer redan under de första kilometrarna, och lärde mig snart skillnaden att vandra med eller utan +10kg på ryggen. Men jag är mer än nöjd med mina 37,5km på två dagar, speciellt med tanke på omständigheterna!
Så det var min semester i ett nötskal. Har också kommit framåt med både renoveringen hemma, tränat däremellan, hunnit åka och se några potentiella nya hem, samt hunnit planera vidare på bröllopet. Kändes mest att jag ville använda min lediga tid för sådant som har haltat under de stressiga sommarmånaderna, och det har jag åstadkommit. Alla finner inte frid i att bara vila upp sig under semestern, utan mer genom att göra sånt man längtar efter med inte hinner med i vardagen. Sån är jag.
En sak jag redan saknar från semestertiden, är möjligheten att stanna uppe sent. Se på tv, planera bröllopet, läsa... Nu kallar dock vardagen, därmed läggdags.
God Natt och trevlig sensommar! (vägrar och ignorerar allt prat och tecken på höst ännu i detta skede)
måndag 24 juli 2017
Livet före L E D I G
Slog mig idag. Att charmen med att inte titulera sig som ledig är, att man optimerar den off-duty tid man har och är nöjd med det mesta. Egentligen är man rätt så likgiltig till väderlekar sålänge man jobbar.
Man kramar ur det sista av varenda lediga stund som om den vore den sista på länge (för vissa veckor känns som en hel jävla evighet innan man ens ser skymten av nästa veckoslut, ni vet känslan?). Vet ni att jag rent av skiter i vad det är för väder, för jag jobbar för det mesta. Ibland jobbar jag inomhus då det är riktigt as-fint ute, med mestadels är jag ute. Vare sig solen skiner eller det häller ner. Just i förra veckan var jag ute i spöregn. Tänkte för mig själv att jag hade varit nöjd med att vara ledig just då och kunnat välja att vara INNE. Det blir inte alltid som man planerat och inte är det ju riktigt roligt alla gånger, men vad ska man just..?
Med denna inställning följer förmågan att immunt följa masshysterin när det dagas "hellettä". Hej och hå. Har man ledigt är man så lyckligt så man fäller brallorna av sig, den som är tillbaka på jobbet ångar runt som dendär matadoren i Tjuren Ferdinand. Tycker själv det är mest roligt att följa folks reaktioner då det regelenligt inte blir så fint väder som medierna har hajpat.
Men alla är vi mänskliga. Nog är vi ju helt ärligt lite hajpade här hemma hos oss också. Och denhär gången skulle det ju gärna ha fått förekomma lite bättre väder, för nu ÄNTLIGEN ska det bli semester! Tre ynka arbetsdagar kvar så ska det varvas ner i fyra veckor! Känns som semestern sällan har varit så efterlängtad, ledigheten i sig men även vad den ska fyllas med. Det blir inledningsvis festival och hotellvistelse, följt av en veckas extra-lugnt och osocialt naturliv. Resterande tre veckor tänker jag ge mitt välmående mera tid, det ska framförallt bli mera träning samt god och hälsosam mat. Men också tid för att bara vara, fånga lite lugna stunder. Tänker kajakturer och picknick. Plocka och ordna bland gamla foton. Och ett loppisbord har jag tänkt hinna hyra också. Lite tråkigheter har jag tänkt pressa in med, listerna som till 50% fattas i vår lägenhet MÅSTE upp. Hatar att ha måsten hängandes över den guldvärda semestern, men lista bör man (ändå dör man).
Hur som helst har jag lovat mig själv att vädret inte kommer påverka tonen på min semester, vikten ligger på flexibilitet! Allt är välkommet!
Till slut, lite bilder av vad som fyllt våra korta veckoslut de senaste två veckorna. Dom bara flög förbi, men oj så vi njutit!
Man kramar ur det sista av varenda lediga stund som om den vore den sista på länge (för vissa veckor känns som en hel jävla evighet innan man ens ser skymten av nästa veckoslut, ni vet känslan?). Vet ni att jag rent av skiter i vad det är för väder, för jag jobbar för det mesta. Ibland jobbar jag inomhus då det är riktigt as-fint ute, med mestadels är jag ute. Vare sig solen skiner eller det häller ner. Just i förra veckan var jag ute i spöregn. Tänkte för mig själv att jag hade varit nöjd med att vara ledig just då och kunnat välja att vara INNE. Det blir inte alltid som man planerat och inte är det ju riktigt roligt alla gånger, men vad ska man just..?
Med denna inställning följer förmågan att immunt följa masshysterin när det dagas "hellettä". Hej och hå. Har man ledigt är man så lyckligt så man fäller brallorna av sig, den som är tillbaka på jobbet ångar runt som dendär matadoren i Tjuren Ferdinand. Tycker själv det är mest roligt att följa folks reaktioner då det regelenligt inte blir så fint väder som medierna har hajpat.
Men alla är vi mänskliga. Nog är vi ju helt ärligt lite hajpade här hemma hos oss också. Och denhär gången skulle det ju gärna ha fått förekomma lite bättre väder, för nu ÄNTLIGEN ska det bli semester! Tre ynka arbetsdagar kvar så ska det varvas ner i fyra veckor! Känns som semestern sällan har varit så efterlängtad, ledigheten i sig men även vad den ska fyllas med. Det blir inledningsvis festival och hotellvistelse, följt av en veckas extra-lugnt och osocialt naturliv. Resterande tre veckor tänker jag ge mitt välmående mera tid, det ska framförallt bli mera träning samt god och hälsosam mat. Men också tid för att bara vara, fånga lite lugna stunder. Tänker kajakturer och picknick. Plocka och ordna bland gamla foton. Och ett loppisbord har jag tänkt hinna hyra också. Lite tråkigheter har jag tänkt pressa in med, listerna som till 50% fattas i vår lägenhet MÅSTE upp. Hatar att ha måsten hängandes över den guldvärda semestern, men lista bör man (ändå dör man).
Hur som helst har jag lovat mig själv att vädret inte kommer påverka tonen på min semester, vikten ligger på flexibilitet! Allt är välkommet!
Till slut, lite bilder av vad som fyllt våra korta veckoslut de senaste två veckorna. Dom bara flög förbi, men oj så vi njutit!
fredag 14 juli 2017
Första provningen utav bröllopsklänningar!
För sådär två månader sedan började jag överväga att boka en första provning i klänningsboode. Tänkte också vem jag vill ha med mig där och givetvis vore det maid of honor Heidi. <3 Det lilla problemet är ju att H bor borta i Svearike och inte är på besök hitåt riktigt ofta. Lyckligt nog hade hon och hennes sambo redan då planer på att komma över potten under deras semester, och ännu gladare blev jag när hon ville gå med på att ge en hel dag åt att åka med mig och se på klänningar. ^^ Så tiden bokades, och igår var dagen kommen!
Redan tidigt visste jag varifrån klänningen skulle hämtas. Kedjan Zazabella är känt för sitt breda utbud, och också nyligen deras egna, förmånliga märke Dazzling. Närmaste butik finns i Uleåborg, så norrut körde vi iväg. Hade bokat tid för en timme, men i efterhand fick vi ju konstatera att det inte riktigt räckte till... Detta främst för att det var första provningen, jag hade ytterst lite hum om vad vi skulle söka efter och fick därför prova närmare 10 klänningar.
Kändes superfrämmande och konstigt i början, har väldigt svårt att se mig i en puffig, vit klänning. Allt kändes dessutom "för mycket" till att börja med, men småningom blev jag ändå varm i kläderna och kunde börja se på mig själv i spegeln ordentligt.
Hade aldrig för avsikt att köpa klänningen redan i dethär skedet, trodde inte heller att jag skulle hitta något jag riktigt gillade. Än mindre, så trodde jag inte jag skulle gilla det jag i slutändan verkligen gillade! Så, där mot slutet hittades en kandidat som stämde in på de flesta kriterier; lite spets, sweetheart, inte "för mycket" men ändå med det lilla extra. Priset kan ju diskuteras, men med en 10-15% rabatt kommer det rätt så nära budgeten på "omkring 500€". Modellen jag provade var i storlek 40, med knappar. Givetvis gick inte alla knappar fast, med detta är en riktigt motivationshöjare i fråga om fortsatt viktnedgång. 8cm eller uppskattningsvis omkring 10kg på sådär 7 månader, svart på vitt. Hade hoppats att hitta en modell med snörad rygg, för att ha lite mer spelrum. Men, man kan inte få allt, right? Är i detta skede optimistisk att det kommer lyckas galant, räknar med att ha mer tid och ork för träning när det lider mot höst och jag kan gå ner till mer normala arbetstimmar.
Redan tidigt visste jag varifrån klänningen skulle hämtas. Kedjan Zazabella är känt för sitt breda utbud, och också nyligen deras egna, förmånliga märke Dazzling. Närmaste butik finns i Uleåborg, så norrut körde vi iväg. Hade bokat tid för en timme, men i efterhand fick vi ju konstatera att det inte riktigt räckte till... Detta främst för att det var första provningen, jag hade ytterst lite hum om vad vi skulle söka efter och fick därför prova närmare 10 klänningar.
Kändes superfrämmande och konstigt i början, har väldigt svårt att se mig i en puffig, vit klänning. Allt kändes dessutom "för mycket" till att börja med, men småningom blev jag ändå varm i kläderna och kunde börja se på mig själv i spegeln ordentligt.
Hade aldrig för avsikt att köpa klänningen redan i dethär skedet, trodde inte heller att jag skulle hitta något jag riktigt gillade. Än mindre, så trodde jag inte jag skulle gilla det jag i slutändan verkligen gillade! Så, där mot slutet hittades en kandidat som stämde in på de flesta kriterier; lite spets, sweetheart, inte "för mycket" men ändå med det lilla extra. Priset kan ju diskuteras, men med en 10-15% rabatt kommer det rätt så nära budgeten på "omkring 500€". Modellen jag provade var i storlek 40, med knappar. Givetvis gick inte alla knappar fast, med detta är en riktigt motivationshöjare i fråga om fortsatt viktnedgång. 8cm eller uppskattningsvis omkring 10kg på sådär 7 månader, svart på vitt. Hade hoppats att hitta en modell med snörad rygg, för att ha lite mer spelrum. Men, man kan inte få allt, right? Är i detta skede optimistisk att det kommer lyckas galant, räknar med att ha mer tid och ork för träning när det lider mot höst och jag kan gå ner till mer normala arbetstimmar.
Färdigt provat! Nöjd över det som hittades ^^ Tack fina Hipp för att du ville komma med, ditt sällskap var guldvärt och fantastisk som alltid! <3
En stark kandidat, men inte "the one"
söndag 2 juli 2017
Utterledens Vandringsmaraton 2017 - när formen höll hela vägen
God morgon! Ska börja med att uttrycka min fullkomliga lycka över ett veckoslut med sånthär toppväder! Känns som länge sedan jag har spenderat en dag ute i värme och fullt solsken då jag inte har varit i jobb. Så nu passade vi på att njuta för fulla muggar! Igår åkte favoritklänningen på, in till stan för å avnjuta somriga våfflor under de stora lönnarna hos Vohvelikahvila. Efter utköp i mataffären blev det fisketur till Hickarö, utav fiskelycka dock, så det följdes utav korvgrillning.
Nu till det jag egentligen tänkte uppdatera er om, nämligen hur det gick för egen del i Utterledens Vandringsmaraton 2017!
Starten skedde omkring kl. 8 på onsdag morgon. Fick skjuts utav pappa till skidstugan, varifrån bussarna körde deltagarna till startpunkten. Hade förhoppningar att få starta så tidigt som möjligt, knep därför åt mig en plats långt fram i den första vandringsbussen. Denna inställning eftersom vi ifjol hamnade i något av trängsel under den första biten av vandringen. Säger inte att jag hade bråttomt nånstans, men hade för avsikt att göra upplevelsen så trevlig som möjligt. Hade lite funderingar över hur det skulle bli att vandra själv, men lustigt nog hittade jag sällskap redan vid Lostenen. Vi körde i samma takt och hade mycket att prata om under de många timmarna. Fick också sällskap utav två Karleby-bördiga herrar under vandringens första halva. Lite innan Sexsjö hade en grupp på åtta stycken samlats, och det blev faktist så att vi gick rätt samlade under majoriteten av resterande vandring. Efter Hjulfors, ca 12 km kvar, drog jag iväg från "vår" grupp och fick sällskap utav en Kronoby-tjej från samma grupp. Vi följdes åt till den sista raststationen, men därifrån fortsatte jag resterande 7km ensam i rask takt. Har inte den blekaste aning varifrån överloppsenergin kom vid 12km kvar, och som höll ända fram till mål. Löpte till och med de sista 500 metrarna in i mål (för de som inte gått rutten kan jag nämna att det bl.a. inkluderar en lång, brant backe), skrattade åt mig själv över den prestationen. Skrattade också för känslan, ingen huvudvärk, knappt sjuka ben eller fötter, kändes som att "var det faktist slut här?". Jämfört med förra årets målgång då jag med spruckna fötter, svaga ben, sprängande huvudvärk och vätskebrist kom över mållinjen och började lipa, kunde inte tro att jag gått samma sträcka då och nu. Kan inte beskriva hur nöjd jag är med min prestation, det att jag var framme 40 minuter tidigare än uträknat, men främst i det skick jag kom fram! Har gjort mig själv en stor tjänst genom att träna både på gym och i skogen, definitivt ett vinnande koncept! Vandringar på knappa 20km en gång i veckan 2-3 månader innan gör fötterna och benen vana. Muskelträning på gymmet gör att benen orkar med den varierande terräng som rutten bjuder på, samt att man inte är olidligt sjuk i benen dagen efter. En av mina farhågor var ju hur jag skulle kunna vara i jobb dagen efter, men det var inga som helst problem! Redan under torsdag förmiddag sprangs det upp och ned i höghustrappor. :D
För någon som funderar att delta vill jag dela några insikter angående skoval. Som jag nämnde i tidigare inlägg valde jag att starta i vandringsskor, oändligt tacksam att jag höll mig till det beslutet. Löpskor är väldigt bekväma, men utan gore-tex är skorna genomsura på nolltid, särskilt med den regnmängd vi haft hittills i sommar. Våta fötter resulterar i garanterat skoskav och blåsor på fötter och tår, vilket jag med egen erfarenhet efter förra årets vandring kan lova att börjar ta olidligt ont omkring 7km kvar. Helt seriöst, ett skoskav på hälen gör ont, man haltar och kan hitta en gångstil som gör smärtan överkomlig. Men när man gått med blöta skor i 10 timmar och de blåsor som uppstått börjar brista, då kommer det tårar. Minns att det kändes som elstötar i foten. Det är ingenting jag önskar någon, långt ifrån trevliga minnen att se tillbaka på.
Tillbaka till ämnet, mina fötter mådde susen i vandringsdojjorna. Omkring 25km började dock skoskav på höger häl smärta. Tejpade på skoskavsplåster och vandringen blev överkomlig fram till Sexsjö 28km. Därefter bytte jag till mina tvivelaktiga löpskor. Visade sig dock att med två plåster på blåsan kände jag inte ens av skavet efter skobytet. Toppen minst sagt! Också en fördel med två par skor. Visst blev löpskorna blöta rätt snabbt, men med bara 24km kvar var det ingen som hann bli ett problem, var mest uppfriskande. ^^
Några förändringar jag själv kommer göra till nästa år, och några nya saker som faktist funkade:
-viktigaste av allt: var inte så j*vla dum och släpa på utrustning man kan lämna in. Gick hela vägen med ett par extra skor i ryggsäcken. Resulterade i (överraskande nog) att axlarna var lugnt sjukare är benen dagen efter.
-två par skor, vandrings- först och löpskor senare. Ha också med flipflops eller crocs att sätta på efter duschen (förra årets miss... :D )
-lärdom från med-vandrare, pulsklockan med GPS kommer inte ha tillräckligt med batteri för att följa med dig hela vägen. Jag kör fortfarande med en "gammal" hederlig batteridriven pulsklocka+bälte med tid, puls och kaloriförbränning. Sviker aldrig!
-Tiger balsam är ett utmärkt myggmedel, i annat fall har naturen ett bra alternativ att tillgå: getpors. Lämna myggsprejen hemma.
-tejpa stortårna! Även om tånaglarna är klippta kan det orsaka så mycket påfrestning att de i senare skede trillar av. Undertecknad förutspår att 2/3 ömmande tånaglar trillar bort under de närmaste två månaderna...
-kör inte med ärmlös topp, vad än din fåfänga sida säger dig. 10 gånger bättre med t-shirt iår än ärmlöst ifjol. Solbränna+skav utav ryggsäck, nej tack...
-ha med egen värkmedicin, just in case. Det finns att fås vid servicepunkterna, ja, men ibland är det inte värt att vänta tills det. Hälsningar undertecknad med bultande huvudvärk redan innan Lostenen (lyckligtvis hade jag med mig Burana
-var inte rädd att gå in för att vandra själv, alltid hittas sällskap!
-inför hemkomst: ha tillgång till en påse chips. Även om du mår förvånandsvärt bra vid målgång kan det svänga fort... (vilket det verkligen gjorde för egen del) Illamående, yrsel och frossa är vanligt, liksom magtömning. Men när man väl kommit förbi det skedet är det viktigt att få i sig något salt och vätska, passar bra att börja lugnt med just chips.
Det var nog allt jag har att komma med, lite bilder som avslutning! Man får väldigt gärna ställa frågor om det är något man undrar över! Hoppas att fler inspireras att anta utmaningen och att vi ses i skogen nästa år! :)
Nu till det jag egentligen tänkte uppdatera er om, nämligen hur det gick för egen del i Utterledens Vandringsmaraton 2017!
Starten skedde omkring kl. 8 på onsdag morgon. Fick skjuts utav pappa till skidstugan, varifrån bussarna körde deltagarna till startpunkten. Hade förhoppningar att få starta så tidigt som möjligt, knep därför åt mig en plats långt fram i den första vandringsbussen. Denna inställning eftersom vi ifjol hamnade i något av trängsel under den första biten av vandringen. Säger inte att jag hade bråttomt nånstans, men hade för avsikt att göra upplevelsen så trevlig som möjligt. Hade lite funderingar över hur det skulle bli att vandra själv, men lustigt nog hittade jag sällskap redan vid Lostenen. Vi körde i samma takt och hade mycket att prata om under de många timmarna. Fick också sällskap utav två Karleby-bördiga herrar under vandringens första halva. Lite innan Sexsjö hade en grupp på åtta stycken samlats, och det blev faktist så att vi gick rätt samlade under majoriteten av resterande vandring. Efter Hjulfors, ca 12 km kvar, drog jag iväg från "vår" grupp och fick sällskap utav en Kronoby-tjej från samma grupp. Vi följdes åt till den sista raststationen, men därifrån fortsatte jag resterande 7km ensam i rask takt. Har inte den blekaste aning varifrån överloppsenergin kom vid 12km kvar, och som höll ända fram till mål. Löpte till och med de sista 500 metrarna in i mål (för de som inte gått rutten kan jag nämna att det bl.a. inkluderar en lång, brant backe), skrattade åt mig själv över den prestationen. Skrattade också för känslan, ingen huvudvärk, knappt sjuka ben eller fötter, kändes som att "var det faktist slut här?". Jämfört med förra årets målgång då jag med spruckna fötter, svaga ben, sprängande huvudvärk och vätskebrist kom över mållinjen och började lipa, kunde inte tro att jag gått samma sträcka då och nu. Kan inte beskriva hur nöjd jag är med min prestation, det att jag var framme 40 minuter tidigare än uträknat, men främst i det skick jag kom fram! Har gjort mig själv en stor tjänst genom att träna både på gym och i skogen, definitivt ett vinnande koncept! Vandringar på knappa 20km en gång i veckan 2-3 månader innan gör fötterna och benen vana. Muskelträning på gymmet gör att benen orkar med den varierande terräng som rutten bjuder på, samt att man inte är olidligt sjuk i benen dagen efter. En av mina farhågor var ju hur jag skulle kunna vara i jobb dagen efter, men det var inga som helst problem! Redan under torsdag förmiddag sprangs det upp och ned i höghustrappor. :D
För någon som funderar att delta vill jag dela några insikter angående skoval. Som jag nämnde i tidigare inlägg valde jag att starta i vandringsskor, oändligt tacksam att jag höll mig till det beslutet. Löpskor är väldigt bekväma, men utan gore-tex är skorna genomsura på nolltid, särskilt med den regnmängd vi haft hittills i sommar. Våta fötter resulterar i garanterat skoskav och blåsor på fötter och tår, vilket jag med egen erfarenhet efter förra årets vandring kan lova att börjar ta olidligt ont omkring 7km kvar. Helt seriöst, ett skoskav på hälen gör ont, man haltar och kan hitta en gångstil som gör smärtan överkomlig. Men när man gått med blöta skor i 10 timmar och de blåsor som uppstått börjar brista, då kommer det tårar. Minns att det kändes som elstötar i foten. Det är ingenting jag önskar någon, långt ifrån trevliga minnen att se tillbaka på.
Tillbaka till ämnet, mina fötter mådde susen i vandringsdojjorna. Omkring 25km började dock skoskav på höger häl smärta. Tejpade på skoskavsplåster och vandringen blev överkomlig fram till Sexsjö 28km. Därefter bytte jag till mina tvivelaktiga löpskor. Visade sig dock att med två plåster på blåsan kände jag inte ens av skavet efter skobytet. Toppen minst sagt! Också en fördel med två par skor. Visst blev löpskorna blöta rätt snabbt, men med bara 24km kvar var det ingen som hann bli ett problem, var mest uppfriskande. ^^
Några förändringar jag själv kommer göra till nästa år, och några nya saker som faktist funkade:
-viktigaste av allt: var inte så j*vla dum och släpa på utrustning man kan lämna in. Gick hela vägen med ett par extra skor i ryggsäcken. Resulterade i (överraskande nog) att axlarna var lugnt sjukare är benen dagen efter.
-två par skor, vandrings- först och löpskor senare. Ha också med flipflops eller crocs att sätta på efter duschen (förra årets miss... :D )
-lärdom från med-vandrare, pulsklockan med GPS kommer inte ha tillräckligt med batteri för att följa med dig hela vägen. Jag kör fortfarande med en "gammal" hederlig batteridriven pulsklocka+bälte med tid, puls och kaloriförbränning. Sviker aldrig!
-Tiger balsam är ett utmärkt myggmedel, i annat fall har naturen ett bra alternativ att tillgå: getpors. Lämna myggsprejen hemma.
-tejpa stortårna! Även om tånaglarna är klippta kan det orsaka så mycket påfrestning att de i senare skede trillar av. Undertecknad förutspår att 2/3 ömmande tånaglar trillar bort under de närmaste två månaderna...
-kör inte med ärmlös topp, vad än din fåfänga sida säger dig. 10 gånger bättre med t-shirt iår än ärmlöst ifjol. Solbränna+skav utav ryggsäck, nej tack...
-ha med egen värkmedicin, just in case. Det finns att fås vid servicepunkterna, ja, men ibland är det inte värt att vänta tills det. Hälsningar undertecknad med bultande huvudvärk redan innan Lostenen (lyckligtvis hade jag med mig Burana
-var inte rädd att gå in för att vandra själv, alltid hittas sällskap!
-inför hemkomst: ha tillgång till en påse chips. Även om du mår förvånandsvärt bra vid målgång kan det svänga fort... (vilket det verkligen gjorde för egen del) Illamående, yrsel och frossa är vanligt, liksom magtömning. Men när man väl kommit förbi det skedet är det viktigt att få i sig något salt och vätska, passar bra att börja lugnt med just chips.
Det var nog allt jag har att komma med, lite bilder som avslutning! Man får väldigt gärna ställa frågor om det är något man undrar över! Hoppas att fler inspireras att anta utmaningen och att vi ses i skogen nästa år! :)
Köttsoppa och limpa har ALDRIG smakat så gott!!
Till efterrätt plättar med sylt och grädde, mums!
Mätt och belåten på gräsmattan vid Sexsjö. Har nött 28km, 24km kvar. Grinar främst för att jag har 20 pissmyror som kryper på benen
Framme vid Bockabron! Så sjukt fin natur vi har att tillgå, kan ju int vara annat än glad!
Häften av "gruppen" som jag gick tillsammans med under senare delen av vandringen. Bäst var ju nog Vasa-bon i blått som bl.a. berättade en massa om sin tidigare idrottskarriär. Har tyvärr inga namn eller ens deltagarnummer på dessa, men stort tack för sällskapet! Hoppas vi ses igen nästa år! :)
I mål. Mycket nöjd. Piste.
I mål på 11 timmar 18minuter. Medelpuls 142, förbränning 6327kcal. Märkväl att jag precis efter start beslöt mig att lägga förlovningsringen i bakfickan. Med tanke på hur svällda fingrarna blev kan jag i efterhand delge att det var ett vist beslut.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)